▴ ▿ ▴

Det är jobbigt att inte ha dig här. Ditt rum mitt emot mitt är så tomt. Ibland brukar jag lukta på dina kuddar, bara för att känna doften av att du är här hos mig, trots att du är 1450 km ifrån mig. Visst är det barnsligt?

Han återkommer ofta, pinsamt nog alldeles för ofta i mina tankar. Det starkaste ögonblicket är när längtan efter honom hade varit alldeles för stor, vi räknade ner dagar, som blev till timmar, minutrar, sekunder. Innan jag ens visste ordet av det strök han händerna längs mina revben. I nuläget spelar det ingen roll hur många kenttexter jag än citerar, eller försöker lura mig själv om att killen med solfläckig rygg inte finns kvar inom mig. Det gör han.

Och de där skrattet är så bekant. Jag hör henne även om det är treglasfönster emellan oss. Gatulyset utanför är alldeles för starkt, jag drar ner rullgardinen och hoppas att hon kan se mig ändå. Hoppas att hon ser rakt igenom mig.

Jag vet inte vart hon har tagit vägen. Kanske för att hon är så svart och näst intill omöjlig att se. Jag vet ingenting. Men hon är bara borta.

Jag saknar er och det gör ont.