▴ ▿ ▴

Jag hade ingen framtidstro efter gymnasiet. Jag ville inte bli något, jag ville inte satsa på något. Det bästa var att supa ner sig med stil, en bättre framtid än så kunde jag inte tänka mig. I efterhand fråmstår det som oerhört tragiskt att att det skulle behöva bli så. Det kom att bestämma så otroligt mycket i mitt liv. Jag förstår inte hur man kan bli så otroligt negativ, jag måste ha varit deprimerad under jättemånga år. Jag upplevde att alla slags yrken kändes som ett fängelse. Jag är fortfarande ambivalent, men inser att människor inte alltid går till jobbet av tvång, åtminstone inte om man har någon form av högre utbildning. Det finns de som går av nyfikenhet, som älskar sina jobb och inte alls har svårt att gå dit på morgonen. Det var bara från utsidan det såg så ut, och det var väldigt naivt av mig. Jag tänkte inte positivt på något. Andra tänkte att de skulle bli bäst på någonting, som att bli världens bästa läkare oh bota cancer eller sådana grejer, jag kunde däremot bara se tvångsmässigheten och de hemska rutinerna och alla de sakerna. Jag önskar att det varit på ett annat sätt. Man behöver nte sätta sig i den idiotiska situationen där allt jobbar emot en för då fylls livet av problem, och att ha den attityd jag hade resulterar också i massa självuppfyllande profetior. Känner man en övertygelse om att omvärlden är hemsk så blir den också det. Sedan bev det värre och värre och till slut cementerades ett liv som inte fungerade ihop med omgivningen. Där minsta grej blir svår, för har du helt andra vanor och lever ett helt annat liv så är tillvaron inte gjord för dig. Pubertetens rebelliskhet började jag revidera tidigt, men den ersattes tyvärr bara av resignation.
// Henrik Berggren