▴ ▿ ▴

När jag stryker fingrarna över läpparna kan jag fortfarande känna brännande spår av honom.
Det som bränner och känns mer än dom andra. Sådan var han. Han kändes mer än någon annan. 
Var fanns han? Min blick i folkmassan, söker alltid efter det finaste jag vet. Samtidigt som jag försöker lokalisera mig, komma i balans. 
Jag hade alla pusselbitar han behövde, men gav jag dom till honom? Känslan av oduglighet har infekterat varenda cell. 
Bekräftelsen på att det är så gör att hålet i mig ökar i kvadratcentimeter fortare än förut.

Åh Gud det gör så ont att nåt så nära kan vara så långt bort.