Vi är stjärnstoft, pulveriserade av en så grym verklighet. Fast jag tror att vi glittrar ändå, vi är så lysande jämfört med alla andra i närheten.
Det finns ingen anledning att behöva förklara någonting. Men jag känner ändå någon viss skyldighet.
Förtillfället verkar de flesta inte förstå, nej verkligen inte alls. Knappt jag själv heller. Abrupt? Oärligt?
Förtillfället verkar de flesta inte förstå, nej verkligen inte alls. Knappt jag själv heller. Abrupt? Oärligt?
Det stämmer inte. Sticker det i ögonen, eller tycks det vara ironiskt?
Huvudsaken är väl trots allt hur hög frekvens mitt hjärta slår i?
Huvudsaken är väl trots allt hur hög frekvens mitt hjärta slår i?