Steget
Ikväll ska jag bli full för kärlekens skull.
Mitt hjärtegryn är hemma i Sverige över helgen och imorgon fyller Jennifer arton, detta ska firas denna lördagkväll.
Skrattparoxysmer.
Fina fina fanten!
She lay in bed all night watching the colours change.
Hon som älskar att citera Belle and Sebastian.
Nu när jag vet att trasigt är helt och skyltfönstrena är palats så kan jag verkligen se hur fri jag är.
Sitter inne på Wayne's Coffee, kaffet har hunnit bli kallt - precis lika kallt som på andra sidan fönsterrutan.
Menigen är att jag ska vara ute i det gråa och fota.
Orkar inte, har ingen inspiration eller motivation.
Håkan har släppt 26 nya spelningar, men det är långt kvar.
Menigen är att jag ska vara ute i det gråa och fota.
Orkar inte, har ingen inspiration eller motivation.
Håkan har släppt 26 nya spelningar, men det är långt kvar.
Dramatiska bilder från en inte så lika dramatisk helg.
Miranda på Café Baccino. (Vi ska komma ihåg i framtiden att det var här allting började) Framtidsdrömmar, Drinkförhör och England.
Vi åkte till Liz i lilla Sorunda och åt tacos.
Mera drinkförhör.
Drack ett glas vitt.
Vi somnade tre på rad i 160 centimeters långa sängen.
Seg-söndag, vi spelade kojakten - jag vann.
Det blev en tur till klädis, men jag hittade nada denna gång.
Jag verkar ha frusit fast i en spottloska från ungdomen.
Ren frustration.
Så total, att jag snörar på mig mina Dr Martens och går ut i duggregnet, sparkar på allt jag kommer åt.
What clowns are we, what clowns are we upprepas ur mina hörlurar. Hjärtfrekvensen stiger, det krampar.
I vanliga fall hade jag varit rädd, men inte den här gången.
I vanliga fall hade jag varit rädd, men inte den här gången.
En liten biverkning dock man får hjärtsvikt.
Du tror jag älskar bara svart, jag vill inte göra dig besviken igen.
Vårblek i hyn och cigarettfimpat knä
Med ett hjärta som aldrig aldrig någonsing tänkte sluta slå
Jag var så lycklig, men någonstans på vägen kom vändpunkten
Jag var så lycklig, men någonstans på vägen kom vändpunkten
Nu är jag bara chanslös.
Den är lika ren som ett barns ögon, den är lika skitig som marken på en tågstation.
Förstår du nu hur det kändes?
We look so good, we look so good together. We don't care, we don't care what you say about us.
Jag hade ingen framtidstro efter gymnasiet. Jag ville inte bli något, jag ville inte satsa på något. Det bästa var att supa ner sig med stil, en bättre framtid än så kunde jag inte tänka mig. I efterhand fråmstår det som oerhört tragiskt att att det skulle behöva bli så. Det kom att bestämma så otroligt mycket i mitt liv. Jag förstår inte hur man kan bli så otroligt negativ, jag måste ha varit deprimerad under jättemånga år. Jag upplevde att alla slags yrken kändes som ett fängelse. Jag är fortfarande ambivalent, men inser att människor inte alltid går till jobbet av tvång, åtminstone inte om man har någon form av högre utbildning. Det finns de som går av nyfikenhet, som älskar sina jobb och inte alls har svårt att gå dit på morgonen. Det var bara från utsidan det såg så ut, och det var väldigt naivt av mig. Jag tänkte inte positivt på något. Andra tänkte att de skulle bli bäst på någonting, som att bli världens bästa läkare oh bota cancer eller sådana grejer, jag kunde däremot bara se tvångsmässigheten och de hemska rutinerna och alla de sakerna. Jag önskar att det varit på ett annat sätt. Man behöver nte sätta sig i den idiotiska situationen där allt jobbar emot en för då fylls livet av problem, och att ha den attityd jag hade resulterar också i massa självuppfyllande profetior. Känner man en övertygelse om att omvärlden är hemsk så blir den också det. Sedan bev det värre och värre och till slut cementerades ett liv som inte fungerade ihop med omgivningen. Där minsta grej blir svår, för har du helt andra vanor och lever ett helt annat liv så är tillvaron inte gjord för dig. Pubertetens rebelliskhet började jag revidera tidigt, men den ersattes tyvärr bara av resignation.
// Henrik Berggren
// Henrik Berggren
Man måste genom skam, man måste genom drömmar. Man måste dö några gånger innan man kan leva.
Jag har vaknat nu efter att ha sovit närmare tolv timmar. Häller i mig tranbärsdricka i förhoppning om att kroppen ska sluta känna som i en baksmälla. Vilket den gör, helt fruktansvärt. Vet inte vart jag ska börja. Eller hur jag ska kunna förklara den känslan som befann sig i mig, fastklistrad i kravallstaketet mellan Håkan och Simon.
Ingenting hade kunnat blivit bättre.
Ingenting hade kunnat blivit bättre.
Men ungefär så här var det, jag, Joanna och hennes lillasyster Sara tog en taxi till hovet 04.05. Vi somnade i sovsäckarna.
Kösystemet kaosade, men allting löste sig och blev bra tillslut.
Konserten höll på i cirkus två timmar, Håkan berättade historier och visade bildspel med fotografier från förr.
Det finaste under kvällen var Jag vet vilken dy hon varit i, och Simon Ljungman. Blir glad bara av att titta på honom.
Det roligaste under kvällen var när Vendela gapade efter vatten ett antal gånger, men dryga vakten ignorerade det.
Det suraste under kvällen var att min mobil blev snodd, så ni vet att det inte är någon större idé att ens försöka höra av sig till mig.
Kösystemet kaosade, men allting löste sig och blev bra tillslut.
Konserten höll på i cirkus två timmar, Håkan berättade historier och visade bildspel med fotografier från förr.
Det finaste under kvällen var Jag vet vilken dy hon varit i, och Simon Ljungman. Blir glad bara av att titta på honom.
Det roligaste under kvällen var när Vendela gapade efter vatten ett antal gånger, men dryga vakten ignorerade det.
Det suraste under kvällen var att min mobil blev snodd, så ni vet att det inte är någon större idé att ens försöka höra av sig till mig.
Den här konserten var min tionde och mäktigaste.
Men när du var med mig, musiken slutade aldrig, du bara får mig att hänga kvar.
Tjugofyra timmar kvar!
En liten ros med ett hål i sin själ, som gjorde rätt men av dåliga skäl. Hon hade drömmar om status och flärd, men hon blev slav för sitt eget begär. Du är bäst nu men du var bättre förr - våra brister gör oss till människor.
Riggade upp en egen liten studio i skolan för några veckor sedan, och här är resultatet.
Vackra Jennifer är modellen.
Sömndrucken luktar alltid gott i munnen.
Jag pratade idag med en synskadad man, han berättade om när hans son hade varit på språkresa i England och gjort av med 8000 kronor på en vecka, som han påstod hade lagt på ett par nikeskor. Den synskadade mannen sa - Klart jag förstod att han ljög när han nekade att ha varit på puben och supit bort pengarna och istället köpt världens dyraste skor.
Då svarade jag; Ja, man är ju inte blind liksom.
Då svarade jag; Ja, man är ju inte blind liksom.
Tystnad uppstod.
Stupid me.
Stupid me.
Jag hade hoppats på något.
En håkantext, något i den här stilen. Det skulle vara nåt.
Det är så logiskt, alla fattar utom du.
Nog för att jag redan innan tycker om den här låten otroligt mycket, och även Plura. Men det här, jag är mållös.
"Hej jag heter Plura, mitt liv är som ditt. Jag vet inte om du sett det, men det liknar ditt shit.
Allt är svart eller vitt, jag menar nykter eller full. Jag dricker för kärleken, jag ramlar omkull."
Kalla mig tönt, men det här programmet Så mycket bättre gör mig löjligt glad.
Allt går att laga en gång, två, tre Kanske fyra men fem, där går gränsen. Allting är trasigt, sprängt, och flisen ligger i drivor. Jag plockar upp det och sätter ihop det till nånting nytt nu.
Omtumlande och utmattande dag, både på gott och ont.
Har under sju timmar sett och hört några nya sidor av levnadssätt och livsfilosofier.
Jag har sett dom som inte dricker morgonkaffe, utan istället byter ut det mot en öl - den innehåller trots allt B-vitamin. Och alla säger ju att B-vitamin är något bra.
Jag har sett ett utbrott på finska, jag förstod inget - men han var helt klart en smula upprörd över något genom telefon.
Jag har hört någon berätta att röka braj är bättre än värktabletter för det är också smärtstillande - men värktabletter är farligare.
Jag har sett ett utbrott på finska, jag förstod inget - men han var helt klart en smula upprörd över något genom telefon.
Jag har hört någon berätta att röka braj är bättre än värktabletter för det är också smärtstillande - men värktabletter är farligare.
Ändå beundrar jag dessa personer.
Fast att behöva gå upp 05.45 imorgon känns inte sunt, inte alls.
De ropade "bränd!", men jag var i luften.
Imorgon börjar första steget till att stå på sina egna ben, pröva sina vingar - eller vad det nu heter.
Nervositeten har lagt sig som ett virus i kroppen, för imorgon börjar jag första dagen på praktiken, Situation Sthlm's redaktion.
Femton hela veckor utan livet på foto, utan dom som får mig att gå upp varje morgon, utan den bästa mentorn. Hur ska detta gå?
När jag vakna satt en lapp i min panna "Nu vet du allt om ingenting, din jävla sopa".
Igår åkte jag till kyrkogården och hälsade på farfar, morfar och Angelica.
Och jag frös igår, men inte på grund av kylan. Chocktillstånd. Vet inte vad det är för ont mönster världen är inne i, men senaste tidens tragedier har blivit för mycket.
Jag är rädd. Rädd för att döden kanske lurar bakom axeln redan idag, eller om sjuttio år.
Ta hand om er, och varandra.
Life is just a bubble. Nothing lasts, it all crumbles - everything crumbles.
Och som jag önskar att du var här nu, jag vill bara höra dina hjärtslag. Och som jag önskar att vårt krig tog slut, jag har lärt av mina misstag - Och du är lika ensam som jag.
Det är jobbigt att inte ha dig här. Ditt rum mitt emot mitt är så tomt. Ibland brukar jag lukta på dina kuddar, bara för att känna doften av att du är här hos mig, trots att du är 1450 km ifrån mig. Visst är det barnsligt?
Han återkommer ofta, pinsamt nog alldeles för ofta i mina tankar. Det starkaste ögonblicket är när längtan efter honom hade varit alldeles för stor, vi räknade ner dagar, som blev till timmar, minutrar, sekunder. Innan jag ens visste ordet av det strök han händerna längs mina revben. I nuläget spelar det ingen roll hur många kenttexter jag än citerar, eller försöker lura mig själv om att killen med solfläckig rygg inte finns kvar inom mig. Det gör han.
Och de där skrattet är så bekant. Jag hör henne även om det är treglasfönster emellan oss. Gatulyset utanför är alldeles för starkt, jag drar ner rullgardinen och hoppas att hon kan se mig ändå. Hoppas att hon ser rakt igenom mig.
Jag vet inte vart hon har tagit vägen. Kanske för att hon är så svart och näst intill omöjlig att se. Jag vet ingenting. Men hon är bara borta.
Jag saknar er och det gör ont.
Jag vill ta dig dit där hundarna kan springa runt, hundar som oss.
Det här är Dexter. Han är en chihuahua som väger 650 gram och jag önskar väldigtväldigt mycket att han skulle bo här hos mig. Men istället bor han hos min pappas arbetskamrat.
November, vi avslutar sagan snart, har du nåra lögner kvar att pudra dina svar?
Måndagkväll hos Maya med de finaste tjejerna på det här jordklotet, och nu är det sovdags.
Halloween afton.
Fredagkväll - Vi spelade galenpanna, drack goda drinkar och var allmänt spökiga.
Senare gick jag och Maya vidare till fem fem noll.